Midsommar 1985
En kall vind svepte över nationen den ödesdigra dagen när landets, i dubbel bemärkelse, längste statsminister somnade in. Tage Erlander levde med sin fru, Aina, ett rätt anspråkslöst liv boendes i ett höghus och i besittning av en typisk svensktillverkad bil. Likaså levde Erlanders adept, Olof Palme, i en liknande tillvaro i Vällingby.
Det kan sägas att Erlander var den som började förvalta Folkhemmet i praktiken efter att konstruktörerna lämnat politiken. Hans efterträdare, Olof Palme, blev den sista statsminister som värnade Folkhemmet och han mördades bara några månader efter Erlanders död.
Vad möjligtvis få känner till är att mäktiga personer inom finans och industri redan under Erlanders tid kampanjade starkt för att avveckla välfärdsmodellen. Det är omvittnat vilka tuffa strider Erlander fick genomlida, något som tog hårt på honom personligen. Finans och industri ägde, och äger ännu idag, all stormedia och kan därmed bedriva sina agendor via dem. Deras representanter i Riksdagen i form av högerpartierna bidrog till att underminera möjligheten att hålla emot den nyliberala anstormningen.
Novemberrevolutionen
Endast några månader efter Erlanders bortgång iscensatte högt uppsatta Socialdemokrater det som går under benämningen “Novemberrevolutionen” med Olof Palme varande ovetandes. I praktiken innebar det att finansmarknaden avreglerades och banker fick börja låna ut pengar de inte hade fysiskt. Det här kom att få svåra konsekvenser för den inneboende jämlikheten i samhället som då ännu befann sig vara intakt. Dessutom öppnade det upp för ytterligare avregleringar i samhället överlag.
Olof Palme hade utbrustit, “Vad fan har ni gjort?”, när han informerades om det. I sin memoarbok “Alla dessa dagar” skriver Kjell-Olof Feldt att Olof Palme utförde en blockflöjtsgest när ämnet diskuterades. Feldt ville få det till att Palme var på nedgång och inte brydde sig, men det finns en helt annan tolkning i det här fallet. Palme hade insett att det finns starkare krafter än politiken som kan styra in även det största riksdagspartiet på en på förhand utstakad kursändring, det var alltså en symbolhandling från Palme för att visa att han genomskådat ordningen.
Reglerad Invandring Kontra Öppna Gränser
De högt uppsatta inom finans och industri hade även ytterligare planer än enbart avregleringar inom samhällsfunktioner, högt upp på agendan stod även att öppna upp landets gränser för okontrollerad invandring. Även här var Palme en bromskloss då han var en stark anhängare av en sträng invandringspolitik. Som han själv uttryckte det i en intervju:
”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem”.
Tillsynes fullständigt olösliga problem i samhället har uppstått eftersom båda förutsättningar Palme varnade om har fallit, det kan förefalla kusligt men sådan är verkligheten.
Hösten 1983 inträffade Europas första flyktingkris då ett stort antal människor tog sig till Europa för att söka asyl, trots att de saknade giltiga för att beviljas uppehållstillstånd på humanitära grunder. Palme blev extremt orolig över saken och vidtog personligen kraftfulla åtgärder för att förhindra migrationen. En medarbetare till Palme, Jonas Widgren, beskrev situationen:
“Men i oktober 83 började [ . . . ] det komma irakiska kurder till Arlanda [ . . . ] Några hundra i veckan. Och Palme [ . . . ] blev väldigt besatt av den här frågan. Vilka är dom här och hur kan vi få stopp på dom på nåt sätt? Vad är lösningarna, vad är lösningarna på dom här?”
“[F]ör Sverige var det ju oändligt mycket lättare [ . . . ] att hota Honecker, därför att Palme hotade att bryta förbindelserna helt enkelt. [ . . . ] De diplomatiska. Och vi hade inget att förlora. Vi hade några gamla gårdar och sånt där som svenskar hade förlorat. Och några fabriker, kanske. [ I ] vågskålen hade vi inga pengar [men] DDR hade få länder runt Östersjön som de hade någon sorts dialog med. Sverige var ett av dem. [ Det upplägget lyckades ] och då upphörde ju all inströmning [ . . . ] över en natt.”
Helt klart rådde det ett vakum inom det Socialdemokratiska partiet efter mordet, men de invandringskritiska krafterna hade ännu gehör under Ingvar Carlssons ledning. Det kulminerade 1989 när Socialdemokraterna införde “Luciabeslutet”, vilket kraftigt begränsade invandringen. Dock kom den efterföljande borgerliga regeringen att riva upp beslutet och öppna gränserna år 1991. En av Palmes förutsättningar för ett fungerande samhälle krossades den ödesdigra dagen i Riksdagen.
Dolkstöten i Folkhemmets Rygg
Emedan Socialdemokraterna efter mordet tydligt ville hålla Palmes stränga linjen gällande invandringen, var de helt klart mer öppna för avregleringar inom välfärden. Palme varnade gång på gång att det kommer att leda till att människor reduceras till handelsvaror, oavsett om det gäller barn- eller äldreomsorg. Situationen inom dagens äldrevård utgör ett praktexempel på de yttersta konsekvenserna av privatiseringar.
I likhet med sin föregångare Tage Erlander, var Olof Palme således strängt emot någon som helst privatisering av välfärden, tillika som de båda var kraftiga motståndare till dåvarande EG, senare EU, och ansåg att det stod i strid med Sveriges väl och suveränitet.
Palmes varningar och ord ekar kusligt genom dagens samhälle där alla hans ideal för ett tryggt och jämlikt samhälle nedmonterats efter hand, till förmån för ett nyliberalt samhälle lika hårt och kallt som ett mynt liggandes i snö en kall vinterdag…
Christopher Sjölund
No responses yet