Mordet på Olof Palme
Dekorimamannen
Vid en vallning i området kring mordplatsen anför Robert uppgifter som kan härledas till den något mytomspunna ”Dekorimamannen”.
Robert förevisar hur G.S pekade åt sydväst över Sveavägen från hörnet av tunnelbaneöppningen på motsatt sida av före detta Dekorimabutiken. Robert gick över och återvände för att ställa sig invid pelaren. Då observerar Robert en mörk figur med en walkie-talkie dyka upp bakom grinden till tunnelbanans ingång. H. som var i besittning av nycklar till dessa öppnar därefter grinden.
Den mörka figuranten som dyker upp bärandes på en walkie-talkie stämmer överens med signalementet på den så kallade “Dekorimamannen”, såsom de finska kvinnorna beskriver individen ifråga. Vidare uppger vittnet John Wiklund ett liknande signalement på personen han såg vid samma tillfälle, dock befinnande sig på motsatta sidan av Sveavägen. Det kan därmed antas att Wiklund och kvinnorna noterat samma person. Varvid Wiklunds observation stämmer väl överens med Roberts förefaller det som om kvinnorna spegelvänt sin observation planmässigt. Dock finns således två av varandra oberoende observationer av ett signalement som överensstämmer med Roberts uppgifter, och i fallet Wiklund även själva platsen.
Vittnet Nicola Fauzzi
Robert uppger att han observerat en yngre man försedd med en ryggväska, hörlurar och en blå jacka. Denne passerar då makarna Palme på insidan, närmast fasaden. Han fortsätter därefter norrut.
I sammanhanget bör det noteras att även Robert noterade makarna Palme och att även H. befann sig i närområdet.
Återupplivningsförsöken
Medan Robert befinner sig invid den fallne mannen anländer två flickor söderifrån. Samtidigt noterar han några manspersoner bakom honom, ståendes i hörnet. En av flickorna, Anna Hage, vänder då Olof på rygg och tillfrågar Robert om han kan hjälpa till med hjärt- och lungräddning.
Robert svarar tveksamt jakande och börjar känna efter de nedre revbenen. Men, han anför också att det inte är lämpligt med avseende på skadorna, då det är det som han hade lärt sig. Han noterar samtidigt ytterligare personer ståendes bakom honom.
Hage nämner faktiskt det här utbytet i ett förhör hållet den andra april 1986. Enligt henne så utbrast någon: “Varför gör ni så här, jag vet att han skall ligga i framstupa sidoläge”. Vidare påtalar Hage att någon började “rycka i offrets ben”. Hage snäste då av den individen. Robert interagerade med Hage utan tvekan, men han var inte den som försökte omplacera den skadade Olof Palme. Det är därmed nästintill fastslaget att Robert var först på plats tillsammans med Hage, dock förblir identiteten på personen som försökte ingripa okänd. Inget vittne har hävdats sig vara personen som ryckte eller drog i Palmes ben.
Det Okända Paret
I samma skeende uppmärksammar Robert ett par inne på Tunnelgatan, placerade i riktning mot barackerna. Paret tycks observera vad som pågår. Robert noterar att kvinnan är längre en mannen, såsom paret vilket tidigare hade anlänt. Robert tror att mannen kan ha varit chaufför, men uppger att han ser dem endast i ögonvrån.
Även Hage observerade ett par i samband med att hon lämnade fordonet hon åkte i. Vid det tillfället befann sig paret norr om mordplatsen. Paret ifråga är än idag inte identifierade. Det kan därmed antas att det var samma par som Robert noterade inne på Tunnelgatan.
Mannen i Beige
Då Robert sedermera blivit bortjagad från mordplatsen gick han istället och ställde sig vid pelaren invid nedgången till tunnelbanan. R. kommer då norrifrån utmed Sveavägen efter att ha tillsynes rundat kvarteret. Han var lång och smal, iklädd en “lång, flamsig rock, gulaktig beige i cowboystil”. Han bör ha varit den långe “mannen i beige” som fru Palme beskriver, en man som föreföll avvisande till att hjälpa henne. R. kommer då fram till Robert och tar med sig honom, varpå de fortsatte längs med Sveavägen söderut.
Utropet
De promenerar ner till hörnet där en buss står och fortsätter västerut på Gamla Brogatan. Vid ett tillfälle utbrister Robert: “Ni hade inte behövt döda honom!”.
Det finns vittnesuppgifter i materialet som bekräftar att någon faktiskt yttrat dessa ord, tid och plats stämmer också väl överens med Roberts uppgifter.
Trappvittnet
En individ med Roberts signalement ses röra sig uppåt i trapporna från mordplatsen av en äldre person, som utbrister: “Hej på dig du!”. Det är troligtvis när Robert testar trapporna på order av de andra i gruppen.
Mordkulorna
Enligt Robert åkte han och några till i gruppen till mordplatsen dagen därpå. Syftet var att plantera avskjutna kulor. Antalet var tre stycken något skadade blykulor, och som var något tunnare än de som faktiskt användes vid mordet.
Fram till januari 1987 upphittades flera typer av ammunition i mordplatsens omedelbara närhet. Det här medförde att ledande tekniker i utredningen, Wincent Lange, intog ett ytterst skeptiskt förhållningssätt gentemot de “officiella kulorna”. Vid upprepade tillfällen torgförde han möjligheten att kulorna kunde vara droppade/utplacerade för att förvilla.
Intervju med Anna Hage
Hage intervjuas i Länstidningen Södertälje den andra mars och då var ännu den unge mannen i hennes berättelse närvarande; “En kvinna och en yngling hukade över honom och jag insåg att något inträffat just innan”. Så både till polis och media anförde hon tidigt att hon inte var först på plats, ”ynglingen” retuscherades bort ur berättelsen vid efterföljande förhör, troligtvis p.g.a. det omöjliga i att det kunde röra sig om Stefan Glantz. Det eftersom det är helt oförenligt med Glantz egna uppgifter.
Ytterligare Uppgifter från Hage
Hon hade även vid ett tillfälle under ett förutbestämt möte, mottagit vad som kan tolkas som en varning från en uniformerad militär. Mötet ägde rum på ett konditori i Södertälje i augusti 1988, närmare bestämt på dåvarande Stora Konditoriet. Den uniformerade mannen hade sagt, enligt vad Hage beskriver i sin egen bok, “30 år av tystnad”:
“Det är väldigt viktigt att fokus på fel saker inte förekommer. Vissa saker bör inte komma ut. Vi måste behålla lugnet i landet”.
Uppgifter om vem den här individen var har klarlagts via dokument som offentliggjorts efter nedläggningen av förundersökningen år 2020. Personen ifråga förekommer i utredningen under pseudonymen “Privatspanare Mats”. Denne hade enligt egen utsago kontakt med Ulf Lingärde och har själv uppgett att det var han som sammanstrålade på konditoriet med Hage. Även om personens bevekelsegrunder för att uppvakta Hage är oklara, bör det omnämnas med tanke på Hages egna uppgifter i sin bok. Enligt “Mats” själv så presenterade sig han med namn under mötet.
Hages Vittnesmål i Detalj
Följande är ett utdrag ur Hages inledande förhör:
”Precis när de passerat Kungsgatan observerade hon en liggande mansperson högerut (österut) på trottoaren. Hon erhöll intrycket att mannen möjligtvis drabbats av en hjärtinfarkt eller ett epilepsianfall , varpå bilen stannades och hon begav sig ut mot den liggande personen. Samtidigt noterade hon en person befinnande sig circa tio meter från den fallne mannen. Hon uppfattade mannnen -X- som varande i medelålders, mörk och bärandes en trekvartslång rock, alternativt jacka. Hon tror inte att mannen höll något i händerna. -X- försvann därefter in på en sidogata högerut.”
Här blir det tydliggjort att Hage endast såg gärningsmannen från sidan, vilket bör beaktas vid bedömning av hennes senare utsagor. Tidsmässigt finns även möjligheten att hon inte såg den verkliga gärningsmannen överhuvudtaget, utan en ytterligare person som avlägsnade sig efter att mördaren redan flytt fältet. Vidare anför Hage:
”Fröken Hage kan inte delge några specifika detaljer gällande X, gärningsmannen, då det var rätt grumlig belysning runt om kring. Hennes uppmärksamhet låg på den skadade mannen, som enligt henne, föreföll vara djupt medvetslös.
När Anna lämnar bilen observerar hon en kvinna ståendes intill den fallne mannen. Vidare fanns en yngling som upprätthöll sig vid mannens huvud. De två föreföll att fiffla med mannens huvud. Ynglingen invid den liggande mannens huvud var iklädd en blåaktig täckjacka, en jumper och jeans. Han hade ett smalt ansikte och var mörkhårig.”
Det fetade utgör ett utmärkt signalement på Robert vid tidpunkten för mordet, både med avseende på klädsel och utseende. Glantz, för nämna en sak, hade ljusare hårfärg.
Det som därmed står klart utifrån Hages förhör är att samtliga observationer gällande brottsplats och gärningsman härrör från ögonblicket hon öppnade dörren till bilen och begav sig ut. Slutsatsen som därmed kan dras är att hon aldrig observerade någon person inne i gränden. Hon uppger även, vilket är viktigt att ha i åtanke, att hon hade ryggen vänd mot Tunnelgatan när hon placerade sig invid offret. Möjligheten att hon aldrig ens observerade den verkliga gärningsmannen är därmed överhängande.
Estoniakatastrofen
Roberts Uppgifter
Robert anför att han ringde den svenska polisen den 26:e september med en varning om att M/S Estonia skulle sprängas. Han erfor att så skulle ske med tanke på all utrustning han sett G.S. grupp hade tillhanda.
Det utgör ett faktum att ett bombhot riktades mot M/S Estonia den 27:e september medan fartyget låg i Tallinns hamn. Detaljer kring det här är svåråtkomliga, men en möjlighet är att den svenska polisen förde vidare Roberts varning till sin estniska motsvarighet. Nästan med säkerhet kan det fastställas att Roberts samtal ägde rum på kvällen den 26:e september efter att M/S Estonia lämnat hamnen i Stockholm. Möjligheten finns således att Roberts samtal är grunden till det emottagna bombhotet den 27:e september i Tallinn.
Skottlossning?
Det återfinns inga bekräftade uppgifter om skottlossning under sista resan. Robert hävdar att deltagarna i Stockholmspolisens konferensresa sköts till döds. Av de 63 som medföljde på resan överlevde endast fem, så en viss överrepresentation bland dem kan skönjas. Det existerar emellertid faktiskt en uppgift från en dykare, som deltog i de inledande undersökningarna av vraket, vilket skulle tyda på att det fanns skjutvapen ombord. På bryggan upphittades avlidna, bland dem den okände mannen i lila kostym. Individen ifråga hade observerats av passagerare tillsammans med fartygets två kaptener i en restaurang ombord. Dykaren ifråga hävdar att mannen hade klart synliga skottskador. Därmed kan det inte uteslutas att flera ombord föll offer för vapenvåld.
Vidare Uppgifter
Om olycksorsaken var rättframt sabotage vore det naturliga tillvägagångssättet att förorsaka skador på skrovet under vattenlinjen. Den mängd och typ av utrustning Robert minns kan dock väl länkas till ett sådant förfarande. Tilläggas bör är att Robert även noterade dykutrustning.
En förklaring avseende de avaktiverade EPIRB bojarna kan även möjligtvis utrönas från Roberts uppgifter. Om fallet var så, vilket Robert uppger, att både vissa passagerare och besättningsmedlemmar var införstådda med vad som skulle ske, kan härvidlag den oförklarliga avstängningen av bojarna sättas i ett annat ljus.
Likaså gälkande den räddningsfarkost som observerades lämna katastrofområdet. Allt tyder på att farkosten ifråga sjösattes i ett tidigt skede, alltså innan sjunkförloppet inleddes.
Tillsynes finns en hel del som förankrar Robert Barestrand till båda fallen som här tas upp. Var och en får naturligtvis dra sina egna slutsatser utifrån det som anförts.
Christopher Sjölund
No responses yet