Här följer en artikel som granskar de kanske mest kända journalister som ägnat sig åt fallet mordet på Olof Palme. Det blir således en liten avstickare från projektet att förankra Robert Barestrand på mordplatsen via utredningsmaterialet.
Noterade idag att någon på Flashback återigen hävdat att utredningen uteslöt ”ljushåriga” gärningsmän, med den gamla klichén att Hans Holmér endast ville jaga kurder.
Från ledningsmötesprotokollen, som finns länkade i slutet av artikeln, är det känt att utredningen redan tidigt undersökte exempelvis nynazistiska grupperingar. Inte för att verka fördomsfull, men medlemmar i sådana grupperingar torde väl nästan uteslutande inneha ”svenskt utseende”.
Men för att återgå till det konkreta och händelserna på mordplatsen är det så att alla vittnen som säger sig ha noterat hårfärgen på gärningsmannen, inklusive fru Palme, beskriver en mörk hårfärg på den flyende mördaren. Ingen har väl, såtillvida det är känt, beskrivit en ljushårig flyende figurant.
Problemet är att exempelvis Borgnäs inget annat vill än att det var en ”arier” som mördade Olof Palme, därför förvrängde han de finska kvinnornas utsagor. Hederlig journalistik?
Åter till kvinnorna. I deras förhör står det uttryckligen att ”Dekorimamannen” var en tanig och mörkhårig figur, som dessutom inte tränade på.gymmet, utan var där för att ”snacka”.
I programmen som Borgnäs tillsammans med Bresky producerade placeras trots det en blond jätteindivid med typiskt finskt utseende ståendes vid Dekorimahörnan.
Borgnäs påstår sig både ha läst kvinnornas förhör, samt även träffat dem. Varför förvränger han då, å det grövsta dessutom, kvinnornas signalementsuppgifter på Dekorimamannen?
Det riktias kritik mot polisen för att de inte försöker finna ”gymfinnen”.
Då blir det hela ytterligare än märkligare. Av den enkla anledningen att kvinnorna uppger att figuren ifråga försvann en kort tid efter mordet.
Självfallet blir det naturligtvis en omöjlig uppgift för polisen att röka ut individen närmare sex år efter mordet, när kvinnornas historia, via Bo Hall, kom till polisens kännedom.
Då föreligger än mer skäl att ifrågasätta Borgnäs handlande. Borde han inte insett detta om han säger sig talat med kvinnorna och tagit del av deras förhör?
Dessutom sitter Borgnäs och trycker på Irvells anteckningar, men hävdar, utan en direkt hänvisning, att Irvell stöder hans ”SÄPO-spår”. Så bekvämt!
Ursäkten till att inte publicera materialet är enligt Borgnäs att han är osäker om det faktiskt var Irvells verkliga önskan.
Det här är naturligtvis rena absurditeter från Borgnäs sida av lätt insedda skäl. Troligtvis återfinns material där som inte går i linje med hans ”SÄPO-spår” och väljer därmed istället en lätt genomskådad och genomskinlig undanflykt.
Gunnar Wall utförde motsvarande när han försökte mörklägga Eva Rausings uppgifter. Tack vare den brittiska polisen uppdagades allt, även för Palmeutredningen.
Sedan avfärdade Wall allt i sin bok ”Konspiration Olof Palme” från 2015 med att ett ekonomiskt motiv, vilket Eva Rausing anförde, inte var motivet, helt utan att vidareutveckla. Istället fortsätter han pressa på om en ”mystisk vapenhandlare” och det redan då uttjatade Stay-Behind. Något deckarförfattaren Anders Jallai populariserade i sin roman ”Landsförrädaren”, redan fem år innan Walls alster publicerades.
Allt är uppenbarligen resultat av läsning på forumet Flashback och snokandes i Jallais roman. Det förstnämnda ägnade sig för övrigt Jallai åt innan romanen kom ut.
Kanske är det här en studie hur en mörkläggning fungerar i praktiken. Det vill säga att utrymme ges åt individer som driver falskspår, men lyckas nästla sig in in hos dem som är kritiska till det officiella narrativet. I Walls och Borgnäs fall förefaller det ha varit en synnerligen framgångsrik operation…
Ledningsmötesprotokoll följer här för de som inte köper Borgnäs och Walls recensioner av utredningens första år:
One response
Wall och Borgnäs avklädda.